11 år

2016-12-05 [22:27] 

 -Mm, det var bra så.
"Va i helv... hinner jag tänka innan jag ser att en kvinna i kön bredvid sneglar på mig och jag undrar förstrött om jag kanske har tänkt högt.
Jag försöker sedan göra mig så lång jag kan och innan jag lagt hela min vikt på tåspetsarna ser jag Honom, precis som jag hade befarat.
Själva åsynen av honom gör mig inte chockad, han är sig lik. Några fler kråkor runt ögonen och vecken mellan ögonbrynen har djupnat.
Jag stirrar, helt orädd för att han ska se mig. Han skulle nog inte känna igen mig, dom 11 åren som passerat har nött ut mig.
Nej, det är inte synen av Honom som gör mig förbryllad. Utan orden han sa.
-Mm, det var bra så.
Jag tittar på hans mun och önskar att han kan öppna den igen. Men han packar bara sina varor målmedvetet.
Jag får en impuls att springa fram och slita upp käkarna på Honom. Men jag hade hört rätt, orden, han hade talat. Vilket betyder att han har tungan kvar.
Tungan som jag trodde hade svartnat och fallit av för många år sedan, så mycket skit som har kommit ur den munnen. Inte heller verkar den ha slagit knut på sig själv, tappat blodtillförseln och på så sätt gått av.
Nej, den meningslösa meningen han i all hast sagt bevisar att tungan sitter kvar.
Den tungan som alltid var lite för hård, för hård när den vispade runt i min mun och för hård i orden den ljudade.
- Mm, det var bra så. Säger jag högt som för att smaka på orden han just sagt, samtidigt som jag vänder blicken mot kassörskan framför mig. 


sjutton

2011-05-12 [20:51] 

I lördags blev jag brutalt bitchslappad tillbaka till en 17-åring.
Jag satt hemma hos min första kärlek, vi hade bråkat och jag hotade med
att skära mig om jag inte fick vara med honom.
- Visst… Sa han, men då får du vara med på mamma och pappas vänster-middag.
Fine! Tänkte jag, jag är banne mig också en kommunist och feminist och alltförbannat.
Så vi samlades vid ett stort bord, med högutbildade hippisar som gjort att vissa av dom
hade fått bytt palestinasjalarna mot kostymer.
Jag med mina blomstrande drömmar, och dom med sina gamla utopier.
Jag satt och gapade i min ångest och insåg att dom här vänstervridna människorna
var någon slags Borgerlig vänster.
Jag drog i ärmarna på min blus för att dölja märkerna som klassar mig som ett psykfall.
Totalt missanpassad.

I lördags var jag 17 år igen.
Jag skulle träffa N:s syskon.
Jag var helt missanpassad och jag kunde inte alls förstå varför N inte kunde
ha träffat en “normal” tjej att visa upp.
Inte nån jävla borderline brud, med sprit och benzo problem.
Men han skulle prompt ha dit mig.
 


Vraket.

2011-04-11 [20:17] 

Det här med min hispighet verkar inte gå över och nu har N bestämt att jag ska sluta röka.
Så jag kan inte stå under fläkten och darra av nervositet längre.
Nu är det liksom kört, istället får jag gå omkring med en klump i bröstet som snart kommer att explodera.
Imorse vaknade jag klockan 8 och låg och inspekterade honom.
Bara att se honom gör mig alldeles varm i kroppen och jag kan inte hantera det.
Jag klev upp, gick till köket och började våldsdiska.

I alla fall, för några dagar sedan när vi låg i min säng och pratade om ingenting, sa han helt plötsligt:
- Jag är nog kär i dig…
- Jaha? Svarade jag.
Inget mer kom ut, det där med ömhetsbetygelser är inte riktigt min grej.
Han har försökt tusen gånger till att förklara sin kärlek till mig, antagligen vill han väl ha någon respons om hur jag känner. Men allt jag får fram är:
- Jaha?

Jag är alltså ett jävla vrak… Och när han säger att jag är fin i håret kan jag inte bara ta emot den komplimangen utan blir genast paranoid och tänker massa tankar som: Okej? Så jag är alltså inte fin i övrigt? Är det bara mitt hår som är fint?

Andas, andas, jag måste andas.


Mens

2011-04-04 [13:15] 

Jag vaknade imorse hos N.
För första gången klev han upp först, och jag låg kvar och tänkte passa på att bre ut mig extra mycket i hans säng.
Vilket jag också gjorde.
Han satte sig vid datorn och kollade sin Facebook som vanligt, och jag smygkikade bakom täcket för att se om han skrev med några tjejer.
Vad skulle det spela för roll egentligen liksom?
Men ja, jag klev upp och av någon anledning lyfte jag på täcket.
- Vill du ha gröt?
- Fan, fan, fan! Skrek jag och slet bort alla hans sängkläder i ren panik.
Han stod och kollade på mig som ett frågetecken.
- Vad fan håller du på med?
- Men gissa?!

Ja, jag hade blodat ner hans säng med min jävla mens.
N:s perfekta säng med välstrukna vita lakan.
Jag tog nervöst tag i min väska och började skakigt leta efter mina cigaretter.
Ställde mig vi hans balkongdörr och rökte darrhänt, hittade några Sobril som jag tryckte under läppen.
- Din gröt är klar.
- Men får jag inte duscha först, jag är äcklig?!
- Ät din gröt först.
Av någon anledning säger jag aldrig emot honom, jag fimpade, gick in i köket där han fint hade dukat upp för frukost.
Fortfarande mensig tog jag tag i min stol för att lyfta upp den vita fina dynan för att inte fläcka ner även den. Det som händer då är att jag välter hela stolhelvetet över hans stora glasljusstakar.
Han står där med en gröt tallrik och tittar på mig med dom där ögonen. Blicken som han ger mig alltför ofta och som jag inte vet vad den betyder.


För snygg

2011-04-01 [15:55] 

N är för snygg för mig.
Jag ligger och inspekterar hans kindben, hans perfekta näsa och hans kyssvänliga läppar medans han sover.
Som en liten modell.
Han är helt enkelt inte i min klass.

Pedant är han också, och helt normal.
Jag har liksom kommit in i hans liv och skapat kaos.
Min borderline självkänsla skriker:
- Vad gör han med mig?

Ibland roar jag mig med att titta på hans ex, och sätta poäng på vem som är snyggast.
Jag kommer alltid sist…
…Och jag sminkar mig så noga, målar mina naglar, sätter upp mitt hår i fina uppsättningar. Men när jag lägger in prillan, förstörs den påhittade idyllen jag har skapat mig till.
Eller när jag ställer mig och röker nervöst vid fläkten kollar jag på hans porslinshy och ciggen blir ännu darrigare i min hand.
Så petar jag in ved i vedspisen och mina händer blir alldeles svarta, då spelar det liksom ingen roll hur snygga mina naglar är eller inte.
Så proppar jag benzo under läppen, ibland för mycket så han säger att jag ser konstig ut på ögonen. Bara för att jag blir så jävla nervös.
Jag blir ett jävla vrak bara av att kolla på honom.

Ibland får jag frågan om han ska tvätta mina kläder, jag vet inte om jag ska ta det som en pik eller bara ta det som hjälpsamhet eftersom jag inte har en tvättmaskin.
Efteråt frågar han om han ska stryka min tvätt.
Va, fan?


Vad är vi?

2011-03-27 [15:47] 

Det var lördag igår och jag bestämde mig för att vara onykter och odräglig.
Jag tvingade N att vara min personliga chaufför, och att iaktta mig bli fullare och fullare under en hel kväll.
Motvilligt gick han med på det.
Jag satte upp mitt hår, sminkade mig och drog på mig en allt för slampig klänning som jag hade noll kontroll över.

I alla fall så lyckades jag bli ganska packad, vid ett tiden sluddrade jag till N:
- Jag är trött, vill sova.
Han körde hem mig till sig och la ner mig i sängen.
Jag låg där och osade gammfylla och såg stjärnor i taket, försökte koncentrera mig på en punkt för att rummet inte skulle snurra.
Under mitt lilla delirium säger N:
- Vad är vi?
Jag sluddrar fram ett:
- Va?
- Ja, alltså du och jag… Vad känner du för mig?
Jag försökte koncentrera mig ännu mer på punkten i taket.
- Alltså, är vi bara vänner eller känner du något mer för mig?
Jag sluddrade något obegripligt som jag inte ens minns idag.
- Är du kär i mig? Frågar han tillslut, säkert less på avsaknaden av svar från mig.
Jag harklar mig och försöker säga något vettigt och anstränger mig som satan för att sluta sluddra, men det låter ännu värre.
Jag frågar tillslut:
- Vad känner du?
Vad han svarade har jag ingen aning om, jag ville bara hångla.

Så ja, jag sitter här och försöker minnas ett allvarligt samtal vi hade inatt. Där jag inte har någon aning om vad vi kom fram till och jag vet fortfarande inte vad vi “är”.
Kan man vara osmidigare än N? Kan man välja något sämre tillfälle att försöka prata allvar på?


Bortskämd

2011-03-19 [22:29] 

Jag har fått en liten hustomte.
Han kommer hit för att hugga min ved och elda.
Han ser till att jag äter varje dag och diskar efter mig.
Han tömmer mina sopor och rensar mitt kylskåp på mögliga matvaror.
Han tankar min bil och handlar mat.
Han skottar min gård och hackar bort is “för att jag inte ska ramla”.
Han ser till att jag har cigaretter och snus, fastän han ogillar min ovanor.

Han stryker sina fingrar mot min rygg tills jag somnar även om det
tar timmar.
Han har överseende med att jag har skrivit HATA på min kropp med
ett rakblad.
Han orkar med mig när jag överdoserar mina sömntabletter och super mig
full på vardagar.
Han kommer hit mitt i natten när jag har ber hans granne banka på hans dörr för
att väcka honom.
Han bryr sig inte om mina känslostormar.
Han har läst mina journaler utan att börja hata mig efteråt.
Han klarar av att sova i mina skitiga sängkläder.
Han hjälper mig att flytta in i ett hus utan el eller vatten, även om han hatar min dumma idé.
Han hanterar att jag är vulgär och hämningslös.
Han är för snygg för mig och har bara känt mig i två månader.

Jag undrar, vad har är hans problem?


01/23

2011-01-23 [22:37] 

Det är inte mycket i världen jag är rädd för.
Är man självmordsbenägen och har ett självskadebeteende blir det nog så.
Jag menar, mördare som lurpassar i buskar är väl typ min högsta dröm?
Hittills har jag ju inte lyckats med ett enda självmordsförsök.
Så ja, skjut mig för all del.
Att bli misshandlad?
Jag slipper stå för smärtan själv, vore väl kanske ganska skönt att få smärtan serverad nån endaste gång.
...Och rånad? Ja, jag har inte så mycket att bli rånad på, och lite spänning i vardagen kanske förnöjer?
Våldtäcksmän? Been there done that... Smärta? Ja, tack! Förnedring? Jaa! Och sex är väl inget jag är bortskämd med just nu.

Jag menar, det är inte mycket som skulle få mig ur balans.
Dock har jag en slags förföljelse mani som dödar mig!
Det är det värsta som skulle kunna hända mig, att någon fönstertittar eller spionerar på mig.
Eller kanske till och med filmar!
Någon som ser alla mina egenheter som bara jag själv känner.
Det finns liksom vissa saker som jag inte vill dela med mig av till andra, och det är saker som jag ägnar mig åt i min ensamhet.
Eller iallafall gjorde.
Nu har jag blivit himla medveten om alla dårar därute, och kan knappt vara mig själv med mig själv. För tänk om någon står där ute och iakttar mig?

Ändå har det här hänt mig hundra gånger förut. Jag borde ju inte balla ur?
Men jag gör det, jag blir paranoid och galen.
Analyserar mina rörelser, för att verka så elegant som möjligt.
Se så snygg ut som möjligt.
... Och gärna sofistikerad, det har jag aldrig varit förut.

Gör vad ni vill med mig, men snälla iaktta mig inte.


...

2011-01-22 [13:01] 

Jag har släppt in en psykopat i mitt liv.
 


Paranoid.

2004-07-29 [22:40]  Jag sa ju att jag skulle försöka, se på mig; jag försöker! Jag är inte paranoid, bara mina tankar kan avslöja mig.. Bara mina tvivel på vad kärlek är kan få mig att vackla. Men du vet, det är bara när inte du är här. Vilket du nästan aldrig är. Frågan: Vart är du när du inte är här? Frågan: Vart är jag samtidigt som du hemsöker mina tankar?